Vad gör vi? Nu kör vi!

Ovanstående rubrik relaterar till veckans Boogienight. Någon gång efter tolv släppte de Spotifyansvariga på Tango sjuttio/åttiotalstemat och gav sig på allsköns elände istället. Samtidigt som Fanta & Rosé tog sig ut ur högtalarna tog sig så gott som alla veckisar upp på soffor och stolar. (Inte borden, man får inte stå på borden. Viktigt.)
Jag som aldrig behövt lyssna på hela låtskrället innan led ganska svårt till en början, men eftersom låtars fastklistringsförmåga är jämförbar med deras uselhet gav även jag upp och sjöng glatt "ett-två-tre" i alldeles för många liftar idag.

Mhm. Idag. Bra dag.
Först kan jag återigen konstatera att Kuro är tiotusen gånger jobbigare på transportsträckor än i tredimensionell snö. Transporten ner till La Masse är en av de längsta i hela systemet och innan vi kommit halvvägs led mina ben svårt. Nåja. Det var ju värt det.
Slagigt i början, riktigt bra på mitten och stenigt på slutet men bara känslan av att vara ute på berget igen - långt ifrån vingliga veckisar med magväskor, liftskrammel, backrestauranger och solstolar. Åh. Att stå på kanten och försöka klura ut vad som är sten och vad som bara är trasselsnö, med skidspetsarna i luften. Det är trevligt, det har jag saknat.
Att vi var först gjorde ju inte saken sämre, om man säger så.

Fast säg den dag i Val Thorens som lyckas passera helt utan galenskaper.

Först försvann Ola helt spårlöst halvvägs ner från La Masse. Vi andra trodde att han hade ramlat och slagit sig, eller svimmat eller något annat jobbigt. Efter en stunds ropande och obesvarade mobilsamtal klättrade Johannes upp på en sten för att se vart han tagit vägen. Precis när han är uppe ringer Ola och berättar att han redan är nere på transporten. Pheew.
Vi bestämmer att vi ska återträffas vid liften, och med liften menas Plan de l'Eau, men Ola missförstår och åker ner till La Masse igen. Nåja, bara en extra lift upp till Val Thorens - det är ju inte så farligt, eller?
I lift nummer två nerifrån räknat råkar yours truly ut för en riktig Instant Karma-fadäs.

Precis när jag ska sätta mig i Mont de la Chambre-liften nämner jag i förbigående att jag sett ovanligt många människor ramla ur nämnda lift.
Ungefär en millisekund senare slår liftens vindbubbla på något oklart vis av mig hjälmen, som ramlar ner i gropen efter påstigningen. Mörker. Hade det funnits en stavfelsmössa hade jag definitivt kunnat claima den idag. Lyckligtvis kommer en snäll Liftwaffe upp med den till bergstationen lite senare, men det var fortfarande gruvligt pinsamt.

Snabbspolning förbi diverse liftköer och trams till vad som med råge var dagens åk: Grand Fond - Orelle, fast inte den vanliga vägen, utan en ruggig ränna som leder ut på ett stort och alldeles lagom brant snöfält. Bara den där överväldigande känslan av litenhet när man står på kammen mellan två dalar och blickar ut över de som kör åket på andra sidan - ser hur små de är bland alla klippor och all snö, ser molnen gröta ihop sig söderöver, tittar ner och försöker övertala sig själv att det inte är läskigt, farligt och brant. Det är så häftigt.
Och svängarna när jag äntligen ömsom hasat, ömsom kortsvängt mig förbi alla klippor och stenar och tagit mig ut på det öppna.. de var episka.
Perfekt mellanting mellan vårsnö och puder, skidspetsar som inte sjunker samtidigt som tailarna borrar ner sig i snön, surfa ner på en solsida där det bara är att välja spår och stå på så mycket man törs. Ibland är livet bara för bra. Jag kommer somna lycklig och trött, det är ett som är säkert.