Sammanfattningsvis:

Säsongssammanfattning av Freeridebloggen. Tidigare publicerad på Freeride.se i juni 2010.

Foto: Hedda Berander

Hur sammanfattar man en säsong? Det är över hundra dagar. Hundra dagar av allt. Himmel, pannkaka, snö, sol, tårar, skratt, fyllor, skador, mer snö, carbonara, skidbussar och det skulle ta ett dygn att berätta allt. Så jag låter bli. Jag berättar litegrann istället.

Vadsaduattdethettesadu?

Omgivningen såg ut som frågetecken när jag berättade att jag skulle till Serre Chevalier. Jag hade på känn att Serre nog var okänt av den stora sportlovsskidåkande massan och när förklaringen jo-men-det-ligger-typ-vid-Sestriere–där-OS-var-fast-på-franska-sidan inte funkade gav jag upp. Det måste ju vara bra. Ett ställe som folk inte vet om är lika med mer snö till mig. Och visst fick vi snö – man vi visste aldrig riktigt när – eller hur mycket, men snöade gjorde det.

Foto: Simon Gavelin

Serre är lite konstigt. Det kan liksom inte bestämma sig för om det vill vara stort eller litet. Jämfört med många andra skidsystem i Alperna är det inte så himla stort, men samtidigt kunde jag vara där en hel vinter utan att egentligen tröttna. Finns det kuddsnö i Aiguiletten är det ingen diskussion om var man hänger, finns det inte det så kan man alltid plugga igen öronen med peppande musik och köra varv i Casse du Bouef, Cucumelle och nedre Monetier.

Varje gång jag satt i liften kunde jag se ställen jag ville åka på – överallt. Lättillgänglig offpist är en underdrift när det gäller Serre. Kombinera det med på sina ställen fantastiskt långsamma (tänk bakåt) liftar och barnfamiljer som områdets största målgrupp och du har en helt okej kombo. Skulle man ledsna finns det bara en sak att göra – roadtrip. Hela regionen är full av lärkskogar och med gratisdagarna på säsongskortet kostar det bara bensin och matpengar.

Det blev en bra säsong. Visst har man sina ups & downs, men redan första kvällen i lyan i Chante kändes det som hemma. Hur skulle det inte kunna ha gjort det? Pastagratäng och en box med rödvin på bordet, kuddkrig och tre stycken killar som inte var främlingar så värst länge.

Första veckan i övre Monetier – stelfrusna fötter och bara två bussar om dagen åt varje håll men vad gjorde det när man fick åka skidor? Varv på varv på varv.
Megadumpet i januari – jag minns inte hur många dagar det bara snöade och snöade men när man kan vända skidorna rakt ner i fallinjen i brant skog och inte komma någonstans alls - då är det mycket snö.

Kuddkrig, soffmys och datorinvasionen när killarna skaffade en router. Tre veckors solsken i januari, som gav upphov till flygfärder utöver det vanliga. Tusenåttio med telemarksskidor, det var en syn för gudar det. Alla gånger vi dansade på borden, alla gånger det blev imma på fönstren. Fast det ska väl ändå sägas – Serre är ingen partyort. Möjligen på torsdagar, och helst i januari. När bartendrarna stagedivar är det helt okej drag.

Februari kom, och med det sportlovsveckorna och liftköerna. Barnfamiljer, överallt dessa barnfamiljer. I slutet av vecka sju hände tyvärr sånt man inte vill ska hända – Erika skadade sig. Efter en tur in till Briancons sjukhus och världens konstigaste rullstol konstaterades det en spricka i skenbenet och sex veckor på kryckor. Depp. Så var man ensam tjej. Inte så farligt som det låter, men fortfarande inte kul. Förövrigt första gången på tre säsonger som jag haft eget rum – det ni!

Foto: Hedda Berander

Två dagar efter att Erika åkt hem var det så min tur. Lätt onykter på väg ut från Grottan blev jag puttad av en random engelsman och stukade foten. Världens sämsta tajming skulle det visa sig när grabbarna några dagar senare åkte till Sestriere och hittade puder. Massor av puder. Visserligen kom jag också iväg till den italienska sidan till slut, men foten ville knappt ens åka pist och snön hade blåst bort. Fast det var kul med miljöombyte.

Våren förde med sig.. regn. Gråväder. Dimma. Var befann sig solskenet och parkdagarna vi pratat om? Inte i Serre. Till slut gav det med sig. Lata dagar på Otto och Raspets altan, gratiskäk på Station, slaskåkning och för stora t-shirtar. Toppa det med ett sista dump (till några energiska grabbars stora lycka), Erikas återkomst, inköp av en grill, fungerande internet (om man staplade fyra mjölkpaket, tre sällskapsspel och Antons dator på strykbrädan och sedan placerade Simons dator överst) och en hel del longboardåkning. Superjibbarn körde 720 mute på stora-stora-hoppet, Petter och Simon hetsade rodeos och en massa franska småkids shreddade park i fartdräkt och med storslalomskidor.

Foto: Simon Gavelin

Hemresorna blev (för alla utom Alex & Erika de lyckliga jävlarna) som nämnts en gnutta tillkrånglade, men vad gjorde det? En minnesvärd avslutning på en fantastisk säsong.

Om någon funderar på att dra dit nästa vinter följer här en liten lista med plus och minus.

Pluslista:

Målgruppen. Face it – merparten av turisterna i Serre är barnfamiljer. Eller italienare. De enda som konkurrerade med säsongarna om pudret var localsen, UCPAs svenskdominerade offpistgrupper och Langleygästerna – och de var inte såå många. Förutom under nyårsveckan samt veckorna 7-8-9 existerade inte något sådant som liftköer. Bara en sån sak.

Roadtripmöjligheterna. Nästa gång jag åker till Serre ska jag ha bil. Så är det bara.

Briancon. Med mataffärer i samma prisklass som Willys tio minuter bort med skidbuss, lift eller bil blir det lätt att hålla nere mat(och öl)kostnaderna. Dessutom är gamla stan i Briancon ett världsarv, bara en sån sak.

Lärkträden.

Skidåkningen. Serre har en helt okej liten park, begåvad med systemets näst slöaste knapplift. Serre har några av de roligaste pisterna jag kört. Serre har få transportsträckor. Serre har galet mycket offpist som man når utan att anstränga sig alls. Och vill man anstränga sig finns det mycket mer. Serre är ett väldigt komplett ställe, det går fort att ta sig runt, det är lätt att hitta – man kan inte hamna i fel dal eller på fel sida av ett berg om man inte är episkt klantig. Jag gillar Serre.

Lugnet.

..och får man riktigt riktigt tråkigt finns ju den fantastiskt fula klätterväggen i Villeneuve. Spännande byggnadsverk det där.

Foto: Erika Gräns

Minuslista:

Meckigt (och tidskrävande) att ta sig dit om man inte har bil. Milano, Turin och Grenoble är närmaste flygplatserna, därifrån är det buss och/eller tåg som gäller. Packa lätt..?

Partyt. Vilket party? Jag säger inte att alla i Serre festar som mormoner (dvs. ytterst sällan och utan alkohol) men vill man ha pjäxdans och sena klubbnätter får man leta någon annanstans.

Utspriddheten. Det funkar att bo i alla byarna – men med oregelbundna bussar, inga nattbussar och under lågsäsongen väldigt få som plockar upp liftare kan en filmkväll i en annan by kännas som ett jätteprojekt, vilket är synd.

Snötorka. Serre (och småorterna i närheten) får sjuka mängder snö när vädret kommer söderifrån, i och med att det inte finns så mycket annat i vägen söderut. Tyvärr är förhållandena motsatta när vädret inte kommer därifrån. På en hel säsong gör det ingenting, men jag skulle inte åka dit bara för en vecka om det inte var en sista minuten. På puderjakt alltså. Vill man bara åka är Serre bra nästan när som helst.

Jobb. Det är alltid bra att kunna franska. Särskilt på ett ställe där merparten av turisterna är franska barnfamiljer. Klart det finns jobb, men det vimlar inte av dem. Å andra sidan är Serre billigare att leva i än genomsnitts-alporten så man klarar sig rätt långt på besparingar.

Foto: Erika Gräns

Boende (säsong): Enklaste sättet är att maila turistbyrån på resa[at]serre-chevalier.com

Transport:
- Flyg till Turin/Milano, därifrån tåg till Oulx och buss över passet till Briancon.
- Flyg till Grenoble, därifrån buss till Serre Chevalier.

Trenitalia – Italiensk version av SJ
Autocars Resalp – Bussar Oulx-Briancon

Det var allt från Serre Chevalierbloggen. Vi tackar för en underbar vinter och hoppas att vi avskräckt er alla från att åka ner och sno våra lines.

Foto: Erika Gräns

Text: Hedda Berander
Foto: Simon Gavelin, Erika Gräns & Hedda Berander
Film: Typ alla..?

Etiketter: serre chevalier