I lördags var jag rastlös. Konstant rastlös.
Det är liksom väldigt händelselöst på små skiduthyrningar när byn till 90 % består av VM-åskådare, mediatomtar, funkisar, stressade landslagsmänniskor och franska skolbarn som beter sig som lämmeltåg. Man gör inte så mycket. Jag stod på en snöhög och kollade på herrarnas störtlopp, åt godis, kollade Facebook och räknade minuter.
Vid sextiden kom så äntligen Emelie förbi, trött efter en försenad bussresa, men i övrigt välbehållen. Det skulle införskaffas liftkort, och jag gav henne en ganska bra (för att vara jag) vägbeskrivning till liftkortskassorna vid Saloon, där hon skulle möta CC och Oskar.
Typ en minut efter att hon hade gått fick jag sluta, så jag kutade iväg, rakt genom folkmassan som iakttog nån nummerlappsutdelning, välte nästan två tanter och sprang rakt in i Cissi. Dock ingen Emelie.
Efter ett par telefonsamtal och en hel del runt-i-kring-springande återfann jag henne under Bellevardeliftarna, på andra sidan området. Hon hade frågat någon tomte om vägen och de hade skickat henne till de redan stängda kassorna vid Solaise.
Efter liftkortsdramat käkade vi tacos och tog det allmänt lugnt. Det snöade, så diverse väckarklockor sattes tidigt.
Igår hoppade vi på bussen till Fornet, ett väldigt folktomt Fornet. Oftast är de flesta svenska säsongarna där riktigt tidigt, men igår var vi bara sex pers i första kabinen upp. Tyvärr var det extremt dålig sikt, på det där sättet så man blir åksjuk och tappar balans och fartkänslan i backen. Fick dock en del bra åkning både i Fornet och på Solaise, dit jag släpade med mig Emelie via Leissieres (den läskiga liften som jag ser fram emot att mamma ska åka *elakt skratt*).
Fast egentligen inträffade dagens happening när vi väntade på att Solaisekabinen skulle åka ner. Precis när de ska stänga dörrarna till plåtburken dyker en bekant person upp i liftkön. Anja Pärson, som uppenbarligen inte var så sugen på att åka i snöhögseländet till backe ner till byn, hamnade i kabinen bakom oss. Det är kanske lite löjligt, men jag blev rätt impad.
Ungefär samma känsla som när jag kollade på världscupen i Åre '99 och fick Pernilla Wibergs autograf.
Lätt den bästa "dagens kändis" hittills. (Bör kanske tillägga att "dagens kändis" bara räknas om man ser dem utanför backen. Annars blir det för lätt. Och apropå det så stod Sebbe en meter från Bode Miller på Dansken häromkvällen när jag sket i att gå ut. Lite surt ^^)
På kvällen var vi uppe hos Aron och hans rumskompisar för en av dem fyllde år.
Idag har jag återigen gjort ingenting på jobbet, har fortfarande inte fått lön, för överföringen till svenska konton är jätteseg, gjort och ätit carbonara, åkt lite skidor, fast inte jättemycket för vi ville hinna se Anja åka, och det gjorde vi väl.. typ.
Eller ja, Anja åkte över de sista krönen i backen samtidigt som jag och Emelie körde gatlopp ut ur Solaisekabinen för att hinna se. Sedan fick vi slå oss genom folkmassorna för att kunna promenera hemåt, samtidigt som varenda högtalare i hela Val d'Isére vrålade om Lindsey Vonn och Lara Gut. Men, jag tänker såhär: egentligen är svenskarna bäst på teknikgrenar, så det kommer bli bättre. Någon medalj blir det säkert, antagligen i slalom, för vädret kommer vara pissigt hela veckan om man ska tro på SnowForecast, och tyvärr brukar just den vädersajten ha rätt. Jag har som fått för mig att slalom är mindre snökänsligt än storslalom, men vad vet jag.. jag är ju ingen racertyp direkt.. snarare "jag hoppar runt på snöhögar och fulåker hela tiden"-typen.
Btw, Bellevardebacken, som det är så mycket tjat om kring lagtävlingen och allt vad det är, jag kan ju upplysa om att den blänker som en hockeyrink i strålkastarljuset på kvällarna. Blåis-punkt-com, typ. Jag har aldrig sett något värre.
Och, avslutningsvis, en lista.
Saker som rubbar mina cirklar en gnutta:
- Högtalarna som sitter på lyktstolparna i hela byn, och spyr ut RadioVal dagarna i ända. Snart sågar jag ner fanskapen, jag blir gaalen!
- Supportrar av diverse olika nationaliteter som tycker att det är lämpligt att börja väsnas med tutor och ko-klockor ungefär kvart i sju på morgnarna.
- Stumpbussarna som bara går när man inte vill åka med dom. Var är dom när jag ska till backen eller jobbet? Va?
- Vädret! Jag åkte inte till Frankrike för att klafsa runt i vattenpölar, lera och duggregn. Vadfan. Fast det var nästan sol på berget idag. Nästan.
- Att vi bor 7 pers på 23 kvadratmeter. Missförstå mig rätt, det är toppen att Emelie, och Oskar och Olivia är här, men det är trångt och jag skulle behöva plats för mina tankar. Nästa vecka känns som semester.
- Att sju pers delar på ett kylskåp som bara är marginellt större än en skokartong.
- Alla turister som går långsamt och i bredd överallt.
Nu ska jag hem, väcka Emelie om hon fortfarande sover, äta upp min carbonara (göra två portioner at once är väldigt smart när hungerpaniken tenderar att inträffa vid de mest olägliga tillfällen) ta en dusch och göra mig redo för Scandinight @ Le Graal. Dessutom fyller allas vår HampeJ 21 idag, och det bör ju firas.
Simma lugnt / HeddzEtiketter: down-days, skidåkning, val d'isere, vardag, VM, väder